Erotikbloggen: ude af synk

Der går flere dage uden jeg taler med nogen. Højst et hæst ‘bare på beløbet’ nede i brugsen.  Min stemme forekommer mig fremmed. Jeg bortforklarer min tilbagetrækning til Fortress of Solitude med sygdom og ufremkommelige cykelstier. Men vi ved bedre, don’t we…

Jeg fik et brev fra en gammel, kær veninde. En voksen kvinde. Hun åbnede døren og forsøgte at række ud. Jeg lod hende hænge.

Det var en klassisk ‘it’s not you, it’s me’ historie, som jo bliver brugt, når man vil ud af et forhold og ikke vil såre den anden. Bortset fra at den i dette tilfælde var sand. Det var mig, der ikke kunne finde et hul i muren. For hun scorede højt på de fleste afgørende pararamtre: Beskidt sex, krydret mad, lækkert undertøj. Min i forhold til generel livsindstilling var vi ude af synk. Jeg er som bekendt ‘glasset er halvtomt’-typen. Jeg svælger i mørke og melankoli. Hun er mere ‘man fylder selv det der glas op’-agtig.

Brevet var lidt afmålt, afslørede kun mellem linierne den smerte, jeg var med til at forvolde, og som hun nu er over. Som andre kvinder har hun dyrket den og derved kommet igennem den. Jeg er først nu begyndt at bearbejde hendes indtræden i mit liv. Ude af synk, som jeg har for vane. Jeg halser bagefter mig selv.  Det var sådan jeg mind fuckede hende på den dårlige måde. Jeg fuckede med hendes instinkter, og instinkter er alt, hun er.

Men nok om det – vi er forskellige steder nu. Det var vi også dengang. Og lykken er som bekendt at være samme sted. Solen varmer næsten nu, og jeg vælger stadig at tro, jeg har et valg. Selv om man kan blive så ulideligt træt af lige dele kedsomhed (sometimes I’m so bored I could faint)  og søvnmangel, at man kan glemme sin sidste rest af selvironi og distance – man kan komme til at tro på sit eget hype – er der stadig gode ting i vente, endda for en mand, der lider af Instant Nostalgia.

Jag saknar min ungdom
Jag vill inte bli gammal
Vi gick i den varma sommarnatten
Med armarna om varandra
Nu sitter jag fast här
I den här sagan om mej själv
Och jag har nästan ingenting längre
Att räkna in när det blir kväll.

Under lyktorna och träden
Förälskade berusade
Av kärleken och vinet
Av nattens regn och rom
Jag är tämjd nu till slut
Fjättrad av historien
Av det liv jag inte visste
Eller kunde veta nånting om
Det finns en död i medelåldern
Och rebellen själv han vet
Att han borde brunnit upp för längesen
Nu är det mesta ensamhet
Nu är dagarna så långa
Och nätterna en snårig skog
Full av hästar, full av ansikten
Dom som älskade, dom som dog.

Har jag älskat än, har jag levt
Har jag varit ett med livet här
Eller har jag slarvat bort allting
Har jag nånsin varit kär?
Var jag kär där i den varma natten
Eller gör avståndet en lögn
Ljuv nog att bära mej vidare
För att än en gång bli ung.

Du längtar hela livet
Sen en dag tar livet slut
Då vet du äntligen: att leva
Är att ständigt längta ut
Att längta efter kärleken
Efter en enda kort minut
Av hemkomst här i kosmos
Längtan efter Gud.

Är det en ynnest eller en förbannelse
Att ha varit ung på sextitalet?
Vi är ett utdöende släkte nu
Här i staten och Kapitalet
Jag förbanner mina minnen
Som aldrig lämnar mej ifred
Du tror jag är nostalgisk
Men jag tärs av en idé.

Av en dröm som kanske var för bra
För att någonsin bli sann
Jag vill vänja mej vid världen här
Men jag tror inte jag kan
I den varma sommarnatten
Med bara armar om varann
Kanske är det allt, sen inget mer
Det är vad jag tror ibland.

Ingen kan bli ung igen
Men lyktorna är kvar
Under träden i den varma natten
Går dom par om par
Jag vill gå där i ett annat land
Med en kvinna vid min arm
Det här kriget är så meningslöst
Hon är levande och varm
Hon är levande och varm
Hon är levande och varm
Hon är levande och varm
Levande och varm
Levande och varm
Hon är levande och varm

Lundell